Lera <3

Jag är inte så värst bra på att skriva.
Inte heller på att förmedla mina tankar i tal.

När jag skapar i lera hamnar kroppen och hjärnan i harmoni.
I samma rytm.

Nästan samma känsla får jag när jag snickrar. Målar. Grejar.
Men med leran är det ändå något annat.
Ett steg djupare.

Jag samtalar mycket med mig själv.
Knyter ibland upp knutar.
Ibland sitter de hårdare.

Jag dividerar mellan former. Mått. Leror.
Ska det vara si. Ska det vara så.

Genom leran får jag kanske utlopp för allt det där jag behöver.
I perioder blir jag mindre social.
Vill ha mer tid i verkstan. Själv.

Det går i sjok.
Jag jobbar bäst i tystnad och i långa perioder.
Och sen knäpper det till. Som att jag vaknar ur en dvala.

Då är jag nästan mätt.
Behöver göra annat. Träffa folk. Hitta nya vägar. Resa.

Det lilla livet.

Så vill jag ha det.
Perioder av fullt fokus – och sedan knäpp – tillbaka till verkligheten.

Då går jag upp till huset.
Och ger mannen en puss.